Tom spelar förvånad. Han berättar för Ben att måla staket inte alls är något som är tråkigt. Tvärtom. Det är ett rent nöje och ett fantastiskt privilegium. Ben blir lite fundersam och frågar Tom om han själv skulle kunna få prova att dra några penseldrag. Tom vägrar i början och ger inte med sig förrän Ben gett ifrån sig sitt äpple i utbyte mot att få testa att måla lite. Inte långt senare anländer fler av traktens pojkar. Alla faller de i Toms fälla och snart är moster Pollys staket vitmålat flera gånger om utan att Tom behövt måla ett enda penseldrag.
Det här är en episod ur boken Tom Sawyers äventyr av Mark Twain där Tom fått den enligt han själv tråkiga uppgiften att vitmåla moster Pollys trettio meter långa staket. Men vad kan den här historien säga oss.
Låt oss återkomma till det. Men först beger vi oss till 1940-talet och en upptäckt som borde förändrat världen men som inte gjorde det. Åtminstone inte vid det tillfället. Harry Harlow var professor i psykologi och hade ett laboratorium där han studerade apors beteenden.
Vid ett tillfälle förberedde Harlow och hans kollegor ett inlärningsexperiment med rhesusapor. Experimentet bestod i att de skulle lära sig att lösa ett speciellt pussel i tre steg. Forskarna ställde in pusslet i apornas burar en tid innan själva experimentet skulle påbörjas. Men ganska snart inträffade något oväntat. Aporna började leka med pusslet utan att forskarna gjort något. Inga yttre faktorer som belöningar eller anvisningar. Aporna lekte målmedvetet och koncentrerat. Det dröjde inte många dagar innan aporna var riktigt duktiga på att lösa pusslet.
Det här var på den tiden en revolutionerande upptäckt. Ingen hade lärt aporna hur de skulle lösa pusslet och ingen hade påverkat dem med tex mat eller andra former av belöningar eller bestraffningar. Den här upptäckten låg utanför det man då visste om motivation. Det fanns två typer av drivkrafter bakom vårt beteende sa man på den tiden. Den ena var våra biologiska drivkrafter såsom att äta, dricka, reproducera sig och överleva. Den andra drivkraften handlade om yttre påverkan såsom tex belöning och bestraffning. Men apornas beteende landade inte inom någon av dessa förklaringar. Hade Harlow upptäckt ytterligare en drivkraft? Lärande hade skett och effektivt arbete utförts utan införande av några yttre incitament. Aporna verkade helt enkelt lösa problemet just för att de tyckte uppgiften i sig var intressant och att det var belönande av sig självt att jobba med den.
Harlow döpte denna tredje drivkraft till inre motivation.
Nästa fråga Harlow intresserade sig för var hur stark denna inre motivation egentligen var. Den borde väl ändå vara underordnad de bägge andra drivkrafterna?
Det Harlow då gjorde var att han även testade att belöna aporna med russin när de löste pusslet. Men när aporna blev belönade med russin gjorde aporna fler fel och löste pusslet mer sällan. Förbryllande!
Dessa insikter var något som inte fanns inom forskningen på den tiden och var något som helt gick emot den rådande vetenskapen. Daniel Pink som skrivit boken Drive (Drivkraft på svenska) beskriver den här upptäckten som revolutionerande på den tiden. Resultaten med aporna som lärde sig av sig själva är lite som att jämföra med om vi skulle släppa ett föremål mot marken med hypotesen att gravitationen dragit den nedåt men att man sedan i experiment sett föremålet börja sväva. Så revolutionerande var upptäckten.
Harlow försökte få ut dessa upptäckter och han pekade på att de rådande förklaringsmodellerna för mänskligt beteende var ofullständiga. Han lyckades dock inte nämnvärt att påverka det rådande etablissemanget och gav till slut upp och fortsatte istället att studera apor. Det här var 1949 och det dröjde 20 år, ändå till 1969, innan psykologistudenten Edward Deci plockade upp Harlows tidigare upptäckt och började upprepa idéerna i ett experiment på människor.
Deci blev fast och forskade länge på detta ämne tillsammans med en annan forskare vid namn Richard Ryan. Det ledde senare till att de tillsammans lanserade självbestämmandeteorin eller på engelska Self Determintation Theory.
Frågan är om Tom Saywer hade koll på självbestämmandeteorin när han skulle måla moster Pollys staket. Men om inte annat lyckades han hitta själva kärnan i teorin och använda den till sin fördel för att motivera sina kompisar att måla staketet åt honom. Det han lyckades med var att förändra ett måste till ett vill.
Vill du arbeta mer aktivt och konkret med detta, testa Trustivide workshops och passet – Motivation 3.0
Läs mer:
Pink, D. H. (2009). Drive: The surprising truth about what motivates us. New York: Penguin Books
Lindwall, M. & Röhlander, O. (2020) Motivationsrevolutionen. Från temporär tändning till livslång låga. Stockholm: Forum
Ryan, R. M., & Deci, E. L. (2000). Self-determination theory and the facilitation of intrinsic motivation, social development, and well-being. American Psychologist, 55 (1), 68–78
Comments