Ni har säkert hört sagan om pojken som var fåraherde och som ropade "vargen kommer". Första gången han varnade, kom ingen varg. Andra gången likaså. Tredje gången kom vargen på riktigt, men då var det ingen som brydde sig eller kom till hans undsättning.
Vad är då poängen med denna historia, som generationer av barn har fått höra? Förmodligen att man inte ska ljuga, för när du verkligen behöver hjälp, kanske ingen tror dig. Men historien för också med sig en annan innebörd som vi genom åren internaliserat väl: ropa inte att vargen kommer förrän du är helt säker. Vårda varningar, och slå inte larm i onödan. Men detta sätt att tänka är inte alltid det bästa, och det rimmar inte heller med en god säkerhetskultur. I själva verket är det bättre att varna en gång för mycket än en gång för lite.
Många gånger har vi svårt att avgöra vad som kommer att utvecklas till en riktig incident, ett verkligt problem eller ett allvarligt fel. Därför är det bättre att ofta och tidigt dela våra funderingar med varandra, så att vi tillsammans kan värdera dem. Det förutsätter att vi vågar ta upp dessa tankar och att vi blir bemötta med uppmuntran. För detta krävs hög psykologisk trygghet. En av poängerna med en hög psykologisk trygghet är att vi tidigt vågar säga till och larma. Eftersom vi inte alltid vet vilken av gångerna vargen verkligen kommer är det alltså bättre att varna en gång för mycket än en gång för lite. På så vis kan vi minska antalet incidenter och fel i våra organisationer.
En annan aspekt av psykologisk trygghet och en god säkerhetskultur är att motverka rädsla i organisationen. Rädda medarbetare är farliga medarbetare. Det man menar då är att medarbetare som är rädda för att göra fel eller som är så otrygga att de blir tysta och inte säger till, kan utgöra ett hot mot säkerheten.
Tänk dig en medarbetare som ser att något är på väg att gå fel, men inte vågar säga till. Eller någon som inte vågar agera, eftersom rädslan för att misslyckas tar överhanden. I verksamheter där misstag inte får ske, som inom sjukvården eller flygindustrin, kan detta bli katastrofalt. Därför är det extra viktigt att psykologisk trygghet finns, så att misstag kan upptäckas tidigt och inte eskalerar till allvarliga problem. Det är kanske ingen slump att det är just inom dessa industrier som tankarna om psykologisk trygghet tidigt började utvecklas och forskas kring.
Vi hör ofta att människan är den svagaste länken när det gäller säkerhet. Därför riktar sig antagonister ofta just mot människor för att skapa och utnyttja sårbarheter. Många angripare försöker först störa faktorer som tillit och tillhörighet. När vi förlorar dessa blir vi som människor mer sårbara. Vi blir misstänksamma och vänder oss mot varandra. I denna splittring gror sårbarheter. Vi slutar berätta saker, vi börjar misstro varandra och vår ledning och utanförskap och ensamhet knackar snart på dörren. Risken är att vi isoleras, blir egocentriska och tappar mer och mer lojalitet till organisationen, kollegorna och den egna tjänsteutövningen. Den tidigare motståndskraft mot yttre hot och påverkan försvinner.
Paradoxalt nog har vi ibland börjat prata om en ökad säkerhetskultur i termer av ökad kontroll och detaljstyrning. Vi pratar om att öka en typ av kontroll som sker på bekostnad av att vi tappar i tillit. Vi motiverar det med att vi numera inte kan kosta på oss den här typen av kultur för att vi inte kan riskera säkerheten.
Det är här vi behöver bli bättre på att skilja på åtgärder. Vi behöver säkerligen skapa mer kontroll inom vissa delar såsom inom våra it-system och olika typer av säkerhetsklassningar och säkerhetsrutiner osv. Men vägen till en mer utbredd säkerhetskultur, där den enskilda människan är en mindre sårbarhet, går genom mekanismer som just ökad tillit, tillhörighet och psykologisk trygghet.
Säkerhet är således inte bara en fråga om att sätta upp fler kontroller eller skärpa regelverket. Det är minst lika mycket en fråga om att skapa en miljö där människor vågar göra sin röst hörd och där tillit och tillhörighet stärker den enskilda människans motståndskraft. För precis som i sagan om vargen handlar det inte om att tysta varningar, utan om att skapa en kultur där vi kan höra och agera på dem i tid – innan det är för sent. Om vi skapar en miljö där vi litar på varandra och vågar varna, bygger vi inte bara ett starkare försvar, utan också en mer hållbar säkerhetskultur för framtiden.
Läs mer:
Edmondson, A. (2023) Right Kind of wrong – The science of failing well. New york: Atria
Comments