Ensamhetens århundrade och varför vi måste ta upp kampen

En flicka sitter på ett café med sina vänner. Deras mobiler plingar till – alla utom hennes. Det är en inbjudan till en fest. De andra börjar genast prata om planer och outfits. Hon ler, spelar med, låtsas som att även hon blivit bjuden. Det gör ont. Men att visa att man är utanför – det gör ännu ondare. 

En pojke sitter i klassrummet, omgiven av sina klasskompisar. De skrattar åt något från gruppchatten – den han inte är med i. Samtalet pågår mitt framför honom, men han är inte med. Han ser. Han hör. Men han är osynlig. 

Claudia sitter hemma i soffan och scrollar. Sistaårsbalen. Hennes vänner hade sagt att de skulle skippa den. “Överskattat”. Men där är de nu, uppklädda på sociala medier, skrattande på dansgolvet. Hon sitter i pyjamas. Det tar över en vecka innan hon orkar gå till skolan igen. 

De här berättelserna är verkliga. Och de är smärtsamt vanliga. 

Ensamhet har förändrats. Det är inte längre något som bara händer när vi är själva. Idag är vi ensamma mitt bland andra. På bussen. I klassrummet. På kontoret. I Teams-möten. Våra digitala liv gör att känslan av att inte höra till kan följa oss dygnet runt. Vi vet att andra pratar, delar, planerar – utan oss. Och vetskapen kan vara förödande. 

Människor som känner sig trygga i sig själva har också lättare för att visa sig sårbara och ta kontakt med andra människor. Detta leder också till att dessa människor i högre utsträckning skapar sociala band till andra. ​ 

Tyvärr blir det ofta så att när vi känner oss otrygga i oss själva och har låg självkänsla tenderar vi också att stöta bort andra människor. Detta gör vi ofta inte för att vi inte vill ha kontakt med andra människor. Oftast är det tvärtom det vi behöver som mest och längtar efter. Men vi är för upptagna med att skydda oss själva och vår låga självkänsla. När självkänslan redan är låg vill vi för allt i världen inte att den blir ännu lägre. Det gör att vi inte vågar utsätta oss för sociala kontakter där vi på olika sätt kan få nobben, bli lämnade eller bli behandlade på ett icke respektfullt sätt. Att sträcka ut handen till andra människor innebär de facto också att visa sig sårbar för att handen inte kommer att tas emot. När vi är otrygga och har låg självkänsla vågar vi därför inte sträcka ut handen till andra när det egentligen är precis det vi skulle behöva för att få vår självkänsla att öka. ​ 

Medicinen stavas sociala kontakter men vi stöter bort den i rädsla för att må ännu sämre. Men utan medicinen blir vi ändå sakta men säkert sämre. Känslor av skam dyker upp. Långvarig skam är inte bara tung att bära – den kan också vara farlig. Forskning kopplar stark skam till ökad risk för psykisk ohälsa, aggression, missbruk och till och med våld. 

Ensamhet följer med in på jobbet. Den gömmer sig bakom prestationer, effektivitet och fullbokade kalendrar. Men den påverkar oss – på djupet. Forskning visar att känslan av ensamhet på jobbet: 

• Sänker prestation 

• Minskar kreativitet 

• Försämrar beslutsförmåga 

• Försvårar samarbete och dialog 

  
  

Och det är inte bara individen som påverkas – hela organisationer förlorar på att människor inte känner sig hemma. 

Men det finns hopp. För arbetsplatsen är också en plats där tillhörighet kan byggas. Varje dag. I varje möte. I varje samtal. Ett forskarteam i Chicago bad pendlare att börja prata med främlingar på tåget. Hypotesen? Att det skulle kännas obekvämt. Resultatet? Det blev tvärtom. Både de som tog initiativ och de som blev kontaktade upplevde pendlingen som mer meningsfull. Vi underskattar kraften i kontakt. I att bli sedda. I att någon bryr sig. 

Så vad ska vi göra? Tillhörighet skapas inte med policies eller powerpoints. Den byggs i kulturen. I det mellanmänskliga. I vardagen. 

Här är några steg att börja med: 

• Våga vara först. Hälsa, bjud in, ställ en extra fråga. 

• Se människor bakom rollerna. Var nyfiken. Lyssna utan agenda. 

• Bygg psykologisk trygghet. Skapa en kultur där det är okej att vara sårbar.  

• Fira olikheter. Tillhörighet handlar inte om att vara lika – utan om att få vara sig själv och ändå vara med. 

Och som organisation. Se till att inte skapa styrning och arbetssätt som bygger stuprör och får människor att blir rädda eller pressade och börja tänka på sig själva framför att bry sig om helheten och andra. Det är när dessa strukturer blir för starka som startskottet för dysfunktionella organisationer med hög ensamhet och låg grad av samarbete börjar gro.  

Tillhörighet på jobbet handlar inte bara om arbetsmiljö. Det är ett samhällsbygge. När vi känner att vi hör till, ökar vår självkänsla. När vi mår bättre, tar vi bättre beslut. Vi orkar bry oss om andra. Vi bygger relationer. Och när vi bygger relationer – då bygger vi ett mänskligare samhälle. 

Läs mer:  

Agarwal, P. (2020) Sway – Unravelling unconscious bias. London: Bloomsbury 

​Brown, B. (2021) Atlas of the heart. Mapping meaningful connection and language of human experience. London: Penguin Random House  

Epley, N., & Schroeder, J. (2014). Mistakenly seeking solitude. Journal of Experimental Psychology: General, 143(5), 1980-1999. 

Hertz, N. (2020) Ensamhetens århundrade - Så återtar vi känslan av att höra ihop i en splittrad värld. Stockholm: Natur & Kultur